Hejsan alla männisobarn! Nu ska jag berätta en liten saga. 😊
Det var en gång en regering som bestod av Socialdemokrater och Miljöpartister. Men den stackars regeringen hade ingen kulturminister, och det måste ju alla regeringar ha.
De funderade och funderade. Kulturministern måste vara Miljöpartist tänkte regeringen, men hur ska vi hitta någon som är Miljöpartist och vill bli kulturminister? De funderade och funderade...
Jag vet, jag vet hördes en gäll pojkröst inifrån regeringskansliet. Det var Fridolin som fått en snilleblixt.
Vad vet du, hördes en annan röst. Rösten kom från en man som bläddrade i en bunt papper och försökte förstå vad alla dessa papper handlade om. Mannen hade nyss blivit statsminister, men nu hade han ingen kulturminister. Han lade pappersbunten åt sidan, och upprepade frågan; vad är det du vet Gustav Lelle?
Jo, så här va. Vi behöver en kulturminister. Jag vet en som vi kan fråga.
Vem då, frågade den nyblivne statsministern, som nu hade vinkat till sig städerskan och frågat henne om hon kunde hjälpa honom med att förstå vad det stod i alla dessa papper. Vem kan vi fråga, Gustav lelle?
Alice Bah Kunkhe, pep lelle Gustav triumferande.
Men hon är väl inte Miljöpartist, sa statsministern. Svettpärlorna i pannan som var ett resultat av ansträngningen att förstå vad som stod i pappershögen blänkte i skenet från lampan som stod på det stora skrivbordet. Hon har väl nåt barnprogram på TV?
Lelle Gustav, var så upptagen av sin egen snilleblixt att han inte hörde vad den svettige statsministern sa, förklarade saken; Jag ringer Alice Bah och frågar om hon vill bli kulturminister. Hon är kvinna också har jag hört, sa lelle Gustaf. Det är bra det, för då ser det ut som om vi är för jämställdhet mellan könen, fortsatte lelle Gustaf.
Vad tycker du om min idé Stefan, frågade lelle Gustav.
Jaja..ba ring du, eller ring Bah du menar jag, svarade statsministern frånvarande. Han var inbegripen med städerskan i en diskussion om vad det stod i ett papper. Det var nåt om demokrati. Demokrati är när folket får bestämma, sa städerskan.
Folket? Vilket folk, sa statsministern och vek ihop pappret till en papperssvala som han kastade iväg. Se så fint demokratin seglar iväg, skrockade den svettige statsministern. Städerskan skakade på huvudet och återvände till sitt städjobb.
Nu har jag ringt, pep lelle Gustav och log som en liten stjärngosse i ett luciatåg.
Vad sa hon, sa statsministern.
Jaa..jag vill bli kulturminister sa hon, sa lelle Gustaf. Sen sa hon att hon inte är Miljöpartist. Men då sa jag att det gör inget för det kan hon bli precis nu. Då sa hon, va kul, vad gör en Miljöpartist, frågade hon sen.
Vad svarade du då, sa statsministern.
Jag sa som det var. Man tittar på lite papper, svarar på frågor och sånt. Man ska tycka att bensinen ska kosta 100 kronor litern och sen ska man låtsas att man bryr sig om miljön. Det hörs ju på namnet att man tycker om miljö, eller att man vill ha miljö...eller, ja du förstår.
Ja, det har du rätt i, tänkte inte på det, sa den nya kulturministern.
Sverige hade fått en kulturminister, och så var sagan slut.