Vilken händelse kommer vi att minnas om 10 år? Vi kommer naturligtvis att minnas många händelser, men vissa händelser ristas in i våra hjärnor djupare än andra.
En händelse som jag kommer att minnas är terrordådet på Drottninggatan i Stockholm där en kallblodig mördare mördade och skadade många oskyldiga människor.
Hur vidrigt detta brott än var så är det inte själva brottet och den vidriga mördaren jag kommer att minnas som starkast. Jag kommer att minnas reaktionerna efteråt. Reaktionerna efter en händelse säger en hel del om människans psykologi.
Beteendet bland allmänheten efter dådet på Drottninggatan var i många stycken bisarr och säger något om svenskarnas oförmåga att ta tag i orsakerna till allvarliga händelser och fatta rätt beslut. Polisen hyllades för sin insats och en polisbil på platsen dränktes i blommor.
Polisen grep, med hjälp av övervakningskameror, terroristen. Det är precis det polisen ska göra. Polisen ska också se till att personer som inte har rätt att vistas i landet avvisas. Terroristen hade nekats asyl och skulle således avvisas. Det hade de misslyckats med och konsekvenserna blev massakern på Drottninggatan.
Nu är det inte bara polisens fel att det gick som det gick. Skulden för massakern ska också läggas på politikerna som struntar i om de som får avslag på asylansökan lämnar landet eller inte. Men åter till reaktionerna efter händelsen.
Man hyllade alltså polisen för att de gjort det polisen förväntas göra och har betalt för att göra. Det anordnades också nån sorts gala med anledning av terrordådet med artister som uppträdde. Tusentals människor samlades för att lyssna på artisterna.
En sund reaktion hade varit att i tusental samlas utanför regeringskansliet och kräva regeringens avgång. Den regering som experimenterar med svenskarnas liv och säkerhet som insats.
Den här reaktionen och beteendet efter en fruktansvärd händelse är på något sätt typiskt svenskt. I stället för att kräva att polisen ska utvisa alla som inte har rätt att vistas i landet så faller svenskarna till föga och bildligt talat kryper upp i knät på varandra för att söka tröst istället för att kräva åtgärder som förhindrar liknande händelser.
Svenskarna verkar vara oförmögna att hantera stora och svåra händelser. Istället för helig ilska och krav på hårdhandskar mot mördare, terrorister och kriminella så söker svenskarna tröst hos varandra och undrar "hur kunde det hända i Sverige".
Hur skulle svenskarna reagera om ett terrordåd krävde hundratals offer? Skulle de bli paralyserade eller skulle de slutligen kräva ett slut på vanstyret av landet? Jag har mina onda aningar.