Fredrik Reinfeldt, fd statsminister (M), har åsamkat Sverige ohyggliga skador. Skador som kanske aldrig läker. Vad hans incitament var att som statsminister skada sitt land så ohyggligt vet jag inte. Men trots hans djupa demokrati -och svenskhat så börjar jag tro att han hade rätt i en sak.
År 1993 författade han boken "Det sovande folket". I boken skrev han bl.a. att "Svenskarna är mentalt handikappade".
Om vi tittar på hur svenskarna reagerar när någon har en åsikt som inte ryms inom ramen för vad etablissemanget tycker så sker nånting i många svenskars hjärnor, kanske i majoritetens. De kallar den som inte har de gamla riksdagspartiernas -och etablissemangets åsikt för "rasist" och står man på sig och fortsätter hävda sin åsikt så kommer som ett brev på posten tillmälen som "fascist", "nazist" och "främlingsfientlig".
Hade Reinfeldt rätt? Är många, kanske majoriteten av svenskarna mentalt skadade av att ha levt här uppe i granskogen i århundraden, lite avskilda från den europeiska kontinenten och blivit lite som enstöringar, lite efterblivna? Jag säger inte att det är så, men någonting är fel när de kallar åsikter som ligger utanför statens och etablissemangets för "rasism". Är det möjligt att ett folk kan vara så hjärntvättat att de i en viss kontext förlorat förmågan att tänka självständigt?
När en demonstration, eller ett tal hålls av någon grupp som inte delar etablissemangets åsikter så kommer dessa egendomliga rasistskrikande människor och vill att demonstrationen eller talet ska avslutas. Ibland kan sinnessjuka beteenden som skramlande med nycklar observeras. Skramlandet är till för att åsikter som de här människorna inte gillar inte ska höras. De drar sig inte heller för att använda våld för att hindra demokratin att ha sin gång.
Det är som en sjukdom, en psykisk sjukdom. Frågan är om det ÄR en sjukdom? En kollektiv mental disorder. Vad skulle det annars vara?